Stillastående.

Schhhh, allt är så tyst.

Schhh, jag hör någonting

Jag hör något vars ljudvågor vibrerar mot mina trumhinnor likt ett skrik på hjälp. Jag kan nästan höra det nu, jag kan bara inte riktigt tyda det än, ge mig lite tid och jag ska försöka lista ut varför detta skrik upprepas gång på gång.


Ingenting är under kontroll, allt är i rörelse på en och samma gång och ingenting blir bättre av att dem har gjort bollen rund så den fritt kan rulla åt vilket håll den vill. Får bara ta och vägleda den med ett par sparkar så ska det nog gå vägen, jag hoppas det i alla fall. Det hade varit katastrof om något hände som inte får hända, just nu.

Lite som avslagen cola, var gång man tar en klunk ur burken eller flaskan så har man en innerlig känsla/förhoppning om att colan förhoppningsvis inte ska vara avslagen.

Dålig jämförelse, haha.

Nä, katastrof är det enda ordet som kan sägas, katastrof.
Att framkalla något sorts skydd i form av förnekelse är inget vidare, att bara go with the flow kommer inte heller att funka, att låta bestämmas över kan vara en lösning men inte den lösningen jag söker. En lösning på ett oändligt mysterium av tragedi och lycka.

Guess I'll take my on path from here if I'm just strong enough for it.